Imorgon åker jag ännu gång till Stars Winter Cup i Stockholm tillsammans med min dotter. För nästan exakt ett år sedan var vi på vår första cheerleadingtävling. Min dotter tävlade då i laget Sparkles i Linköping Lightnings och jag var där som pappa och fotograf. Det var en mäktig upplevelse att för första gången vara med på en cheerleadingtävling. Aldrig någonsin hade jag kunna tro att det skulle vara så roligt att se alla lagen tävla. Det är svårt att förklara om man aldrig upplevt det själv. Det som kännetecknar denna tävling är att det är vad man kallar en tyckar-tävling. Vilket betyder att man tävlar med samma regler som i en riktig tävling, men den har inte den officiella statusen. Det tillsammans med att cheerleading är en relativt liten sport och inte har speciellt många tävlingar gör det till en familjär och kärleksfull tillställning. Det är så mycket energi och vilja som under tre minuter visas upp för en publik som älskar denna sport. Ni kan bara tänka er hur det låter under en sådan här tävling. Tänk Beatles!

Förra året frågade jag om jag fick fotografera de tävlande lagen och efter mycket om och men gick det bra. Arrangörerna var mycket nöjda med bilderna och i år fick jag frågan om jag ville göra det igen. I år kommer min dotters lag inte tävla förens det är dags för distriktsmästerskap och då frågade jag om hon ändå ville åka upp och titta på tävlingen. Det ville hon såklart.

Det jag dock minns allra bäst från denna tävling var efter att min dotter och laget gjort sin uppvisning så hittade jag henne i vimlet av deltagare helt förtvivlad och gråtandes. Jag blev såklart förskräckt över att hitta henne i detta tillstånd. Jag frågade varför hon var så ledsen? Hon svarade att det här var den bästa dagen i mitt liv.